Hej!

Så är det;

hemma bäst - ingen protest!

Nu har jag "bara" fem veckor kvar på semestern!

*kliar mig i skallen och undrar vad jag ska göra*

Resten av denna vecka blir flytthjälp åt syrran.

Eventuellt kröner vi flytten med att åka in till staden och titta på

Pride-tåget på lördag.

På torsdag blir det även avskedsmiddag för min stora son, som ska rycka in i lumpen den tredje augusti.

Jag tänkte bjuda på ärtsoppa!

Resten av semestern ska vi väl röja i huset bland alla saker och så ska jag fortsätta att måla tavlor och pyssla med min hemsida.

Leta efter nytt jobb.

Ja, förutom inskolning på dagis för tvillingarna den elfte augusti.

Som ni märker blev det helt plötsligt fullt upp de resterande fem veckorna ...

Jag förmodar att tiden inte kommer att räcka till ...

Undrar om jag ska söka om ytterligare fem veckor!

Jag vill vara kvar här i Gagnef!

Nästa år ska jag banne mig se till att vi är här i två veckor åtminstone!

Jag kan inte smälta att det är ett år till nästa gång!

Eller "bara" elva månader ... öhhh ...

Men nu ska vi vidare mot släktträff i Karlstad.

Och enligt reklamen för den staden, så skiner solen där!

Nu har den hela helgen på sig att bevisa det!

Ska bara packa ihop det sista imorgon bitti.

Och dammsuga.

Sen bär det iväg!

Hoppas det blir lite loppis-stopp på vägen!

Visserligen är våra loppispengar slut, men det går väl att använda

hushållskassan istället, eller hur.

Vi åkte förbi ett tjog med loppisskyltar i förrgår på vår väg till Orsa björnpark.

Men det var liksom inte läge att stanna ...

Jobbig upplevelse, för oss båda loppisfreak.

Jag ska visa bilder på våra fina saker vi köpte på "Tulavippan" häromdagen.

Men det får bli nästa vecka.

Nu ska jag diska en enorm disk, med hjälp av min man.

Nej, han ska inte vara diskborsten heller! Men det går fortare om vi är två, för detta kök har inte samma trevliga standard som hemma, om ni fattar...

Det är tur att svärfar har mobilt bredband!

Annars hade du inte kunnat läsa detta nu,

för det hade aldrig blivit skrivet!

Sitter här i kammaren

väggklockan tickar

och slår varje helochhalvtimme

lite musik i bakgrunden

och ALLA andra har flytt fältet!

Snacka om semester!

Saknas bara en liten liten

chokladbit ...

sen skulle man kunna säga: det kan inte bli bättre!

Jo ännu bättre; om några timmar ska jag få gå på loppis!

"Tulavippan" som väl är Dalarnas största loppis (tror jag).

En gång var vi där typ fem timmar ... Puh, då var vi trötta!

Men glada!

Nu har de andra åkt till Clas Ohlsson och Leksandsknäckebrödsfabrik.

Jag fick inte plats i bilen, tralalaaa!

Min man är så förstående för att bloggnerven började dallra okontrollerat!

Men egentligen hade jag tänkt att börja knåpa med min hemsida!

ÄNTLIGEN har jag hittat (nja fått tips) om ett ställe där man kan fixa sin egen sida. Där tänker jag lägga ut alla mina bilder (som är värda att visas iaf)

och mina tavlor. Länkningen får vänta lite, nu när den är under uppbyggnad.

Men sedan - då är det bara för er att kolla in läget på den!

Och kanske köpa en tavla eller två ... Eller inte, vad vet jag vad ni har för smak. Det är inte säkert att den är lika bra som min!

Avslutningsvis vill jag bara visa er en underbar annons som jag hittade i lokalbladet här i Gagnef.

Eftersom jag innerst inne är ett betongbarn, så blir jag ju så barnsligt förtjust i dylika annonser. Så det är bara av ren kärlek som jag visar er den, tro inget annat! Det kanske finns några andra betongbarn som läser min blogg och som kanske inte har sett något liknande förut och speciellt för just er kommer den!

Så håll i hatten:

Synd att vi har åkt hem då ...

Livet på landet är härligt!

Not!  (som i det engelska ordet, inte det svenska, märk väl!)

Det har varit allt från mördarsnigels nattliga attacker till operationer och explosioner!

Och jag har faktiskt badat!

En gång!

Är kanske "ingen gång" men jag ska eventuellt ta mig ett kvällsdopp efter detta inlägg.

Vi börjar med den nattliga mördarsnigelattacken:

Alla i huset hade gått och lagt sig, förutom jag, den lilla målarkludden.

Jag satt i köket och målade på en tavla. (Tadaaa!)

Till slut blev det även dags för mig att få lite nattvila.

Det var tyst, det var mörkt och jag skulle precis stiga in på toaletten.

Just då, kände jag något klibbigt under foten, i höjd med stortån.

Det kändes inte rätt!

Jag vek av mot sovrummet istället och väckte min kära man.

Som föredömligt steg upp utan diskussion och kollade in klibbet.

Han gick ut och hämtade en liten spade och skrapade upp det lilla äcklet.

(Mördarsnigeln är det som menas här med "det lilla äcklet" och inte alltså hans fru! För det blir ju jag ... Och mig var det bara synd om!)

Gissa om jag fick problem med sömnen!

Jag såg, hörde och kände allsköns äckliga saker där i sängen.

Och med tanke på att jag låg underst i en våningsäng, så kunde det ju omöjligt vara min man ...

Till slut inträdde sömnen som en räddning.

I går fick jag en sticka i foten.

Det såg inte så allvarligt till en början, det kom inte ens blod och jag såg ingen sticka. På kvällen hade det svullnat upp runt såret och det gjorde ont.

Stickan hade hamnat så lägligt på tramdynan.

När det var dags att sova, så var foten stel och tårna svullna och det var allmänt synd om mig.

Så i morse fick svärmor ta sig en titt. Det steriliserades nålar och pincetter och jag la mig på magen. Hon  pillade, klämde och rispade, men inget ville komma ut.

(I foten, era dönickar, foten! Herregud, vad är det med er? Man får ju skämmas!) 

Det var bara att ringa vårdcentralen i närmsta ort.

Och där fick farbror doktorn fortsätta att leta efter nål i höstack.

Han klippte bort lite hu-u-u-d  u-u-u-u-tan bedövningsspruta, för min reptilhjärna sa mig att sprutan i foten skulle göra fan så mycket ondare!

Och efter mycket svettande - från min sida - så fick han ut en liiiten sak.

Pinsamt, tyckte jag. Det hade kännts bättre om det hade varit en vedkubb!

Jag har även fått en hel del fula myggbett. (Finns det fina? Ja, kanske!)

Men mina blir bulliga, hårda, ömma och såriga.

Såg just på TV att de besprutar vissa områden i Sverige, där de har extra mycket mygg ... Tur att man inte bor där!

Och hur var det med explosionen, kanske ni undrar?

Jo, mina kära *Pip-censur-pip* skulle elda upp en del träd som de hade huggit ner häromdagen. Och elden ville inte ta sig ...

Så någon (inga namn nämnda!) kläckte den förtjusande idén att hälla på lite:

a) vatten   b) filmjölk   c) kiss   d) coca-cola  e) fotogen

??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Smällen kändes in i huset, där vi satt intet ont anande.

Det kändes i huden! PANGKABOM!

Det var tydligen inte första gången heller ...

Nog nu!

Imorrn bär det av hemåt för att tvätta och packa om allt, för att sen dra vidare på nya äventyr. Det kan ju inte bli mer spännande!

Nu ska jag måla tavlor

i Stockholms innerskärdgård

kanske bada (hm hm) i havet

umgås med mina barn

och min man

fota lite blommor

promenara

äta gott

läsa i hängmattan

Njuta!

Vi hörs när vi råkas med andra ord!

Jag har ett dilemma.

Fast jag jobbar ju bara veckan ut, så egentligen kan jag ju avvakta.

Kanske …

Men jag har skrivit en gång förut att jag sitter bredvid en bitch!

Och då menar jag BITCH!!

Ska jag skvallra till chefen ?

Hur hon låter mot kunderna.

Jag mår fysiskt dåligt att behöva lyssna på hennes

fruktansvärda ton och arrogans och hånskratt

gentemot kunderna.

Det spelar ingen roll att det är otrevliga kunder som skriker,

det är  inte speciellt proffsigt att hugga direkt mot kunden.

De hör ju hennes ton, så det är ju ganska naturligt

att de kanske låter lite extra otrevliga och krävande

och sen är cirkusen igång!

Även folk som kanske inte är sura när de ringer, blir ju det ofelbart.

Hon lägger till och med på luren i örat på folk!

Och säger saker som:

 ”om du kan sluta babbla nu, så kanske jag får säga något också”

”sluta skrik, för jag hör inte dåligt”

”sluta svär, för då får du verkligen ingen hjälp av mig”

” om du inte vill lyssna på vad jag har att säga, så lägger jag på nu” PANG!

Tyvärr kan jag inte få in i texten  den drypande sarkasmen, det dräpande hångarvet eller  snörpandet på mungiporna.

Hon berättar för kunden om alla regler och rutiner som vi har, på ett sånt sätt

som formligen idiotförklarar dem, av typen ”lilla gubben, fattar du noll eller, idiotdjävel!”

Fan, tänk att hamna hos henne när man har problem!

Tänk om hon skulle sitta i telefon på Vårdcentralen eller  112!

Hon tycker säkert att hon är jättetrevlig och tillmötesgående, för hon ler ofta och skrattar och pratar på.

Jag tror att hon skulle ställa sig ganska oförstående till dessa ”anklagelser”.

Hur skulle ni göra?

Prata med henna (känns ganska uteslutet, jag är konflikträdd…)

eller ”tipsa” chefen, skaffa öronproppar (besvärligt)

eller vad???

Kavla upp ärmarna, så kör vi!

8 portioner

tid 2 tim + tid för frysning

Du behöver

300 g rabarber i bitar

1½ dl strösocker

1 vaniljstång

6 äggulor

1½  dl strösocker

5 dl vispgrädde

Hallon

Gör så här

Blanda rabarberbitarna med socker och vaniljen ur en urskrapad vaniljstång i en rostfri kastrull. Låt det safta till sig i en timmes tid.

     Koka upp och koka ihop rabarbern i 7-10 minuter. Låt kallna.

Vispa äggulorna pösiga med sockret. Blanda i rabarbern. Vispa grädden medelhård och vänd ner den i rabarberblandningen.

      Klä en 1½ -liters avlång bakform med plastfilm. Häll i smeten och sätt den i frysen tills parfaiten är hård, helst över natten.

      Dekorera med hallon när den ska serveras.

Sådärja!

Nu är det upp till er att bjuda hem lite gäster och avnjuta denna

rabarberparfaiten i trevligt sällskap!