Senaste inläggen

Av Synöve alias Syltan - 3 mars 2009 17:06


Lustighet 1.


Jag går till brevlådan och ska hämta post. Jag tar upp två tidningar och tre kuvert.

De tre vita kuverten är adresserade till mig. Jag hinner tänka en del på några sekunder.

Har jag fått kedjebrev? Har jag fått inbjudan till något? Tre vita kuvert på en och samma dag, det hör inte till vanligheterna nuförtiden, eller hur. Och inte fyller jag år heller...Konstigt, tänker jag och går in i köket för att genast sprätta upp dem.

När jag står där vid bordet, så trillar polletten ner. Inte en sekund för tidigt...

Jag har nämligen budat lite på Tradera och ”vunnit” tre stycken vykort förra veckan.

Att de tre skulle trilla ner i min brevlåda samma dag, var ju lite otippat. Det är klart att man reagerar med förvåning och i det närmaste bestörtning (med tanke på att det kunde vara kedjebrev!)


Lustighet 2.


Barnen sitter vid matbordet och käkar sin lunch. Jag känner mig lite törstig och öppnar kylskåpet och tar fram en Loka-flaska för att stilla min törst. Ställer den på bänken. Just då gnäller det ena barnet till, så jag går fram till brödbänken och ska ta fram mer bröd till lilla madame. (Så att hon tystnar, gnäll är ganska jobbigt, men det fattar ni ju!). Efter det går jag till kylskåpet och ska ta ut en Loka-flaska. Men det finns ingen! Hyllan är tom! Jag tittar i flera sekunder och tänker att

”har min man gömt flaskan? Varför? Det är ju inte Cola, så varför skulle han gömma den?”

Sen kastar jag ett öga på bänken. Där står en Loka-flaska! Men inte ens när jag ser den, så inser jag att det är jag själv som har ställt den där... Är det nån annan i huset? Har den stått där sen i morse, men att jag inte har sett den? Omöjligt! Vad blir då kvar? Just precis, jag själv har ställt den där!

Men när då? Jag försöker se för mitt inre hur jag har gjort det, men kan inte få fram en sådan bild i skallen. Känner att jag bara måste acceptera att jag har ställt den där och det bara för några sekunder sedan.





Lustighet 3.


Tittar mot köksbordet. Där sitter två stycken små barn med mat i hela ansiktet.

Vilka är dem? När kom de dit? Var det länge sedan? Är det någon som kommer och hämtar dem snart? Vad gör jag om de börjar grina? Eller bajsar på sig?

Sedan inser jag att de är mina! Ramlar ihop i en hög mitt på golvet och gråter!

Fast jag måste väl acceptera att de är mina...

Osökt kommer jag att tänka på Tradera...


Lustighet 4.


Men att blogga; det kommer jag alltid ihåg!


Tjillevippen!

ANNONS
Av Synöve alias Syltan - 2 mars 2009 11:10

 

Pärleporten kanhända...


Herregud, jag har inte gjort ett enda inlägg under hela mars månad och det är redan den andra!

Är jag saknad?

Eller sörjd och saknad av ingen...


Nu ska jag berätta om en speciell människa, som jag har stött på två gånger.

Hon kommer inte att kunna identifieras, så jag tar mig friheten och skriver lite om henne.

Å ena sidan skulle det vara skönt att kunna bete sig som hon gör.

Å andra sidan undrar jag varför ingen säger till henne! Så där kan man väl inte bete sig!!

(Fast vad vet jag, hon kanske är ”tillsagd” - but couldn´t care less!)


Jag sjunger (som bekant?) i Byhålas Kyrkokör.

I går skulle vi medverka under Högmässan. (Ni vet, söndagar är lika med kyrkdagar. Jag förmodar att flesta av er befinner er just där, på söndagar kl. 11.00 Äh, skulle inte tro det! Var är det för fel på Sängen kl. 11.00?

Mmm, era sjusovare!)

Som vanligt var det ganska folktomt. Och då är ganska en rejäl underdrift!

Vi i kören satt längst fram på framplockade stolar, snett vända mot församlingen. Jag satt (typiskt nog) längst till vänster, alltså närmast församlingen.

Vi hade tre inövade sånger att sjunga upp. Sedan skulle vi förstås bistå med de sex utvalda psalmerna och även några strofer mellan prästens litania (eller vad det heter...).

Och i församlingen sitter en söt tjej i trettio-årsåldern.

Längst fram. Så att alla kunde höra henne. Och det vill jag lova att vi gjorde!

Och det ska man ju egentligen inte klaga på, för de flesta som besöker kyrkan sitter och mumlar, rädd för att sjunga fel i en psalm de aldrig har hört, där tonerna går upp och ner i en väldig fart.

Så tänk då hur detta kunde låta, när den söta tjejen tog i för Kung och Fosterland...Och lite till.

I fel tonart. I fel takt. Helt utan samspel med de övriga. Ibland sjöng hon för fort, ibland för sakta.

Men högt var det! Det var så högt och fel, så vi i kören kom helt av oss i en av psalmerna. Ganska så pinsamt! (och då är det väl tur att kyrkan inte var fullsatt...färre vittnen...)

Just i denna speciella psalm, som vi inte hade hört förut, utan bara tränat på strax före Högmässan, var det tre verser. Och i början på varje vers, så tog vi i, av Kung och Fosterland. (Ni märker att även jag har hakat på det ny-gamla intresset för Kungahuset...)

Alla tänkte unisont; nej nu attans (man får inte svära i kyrkan, av någon outgrundlig anledning) ska vi minsann greja det! Men men... några få sekunder senare var vi knäpptysta, hade ingen koll vilken tonart ville skulle ta.    Fel – vi var inte knäpptysta! Vi satt och skrattade så tårarna rann!

Några av damerna i kören kastade dock arga resp förvånade blickar på den söta tjejen. Men hon sjöng på! Hon fyllde hela kyrkorummet med sin ”vackra” sång! (Gud dömer ju ingen, så han var säkert nöjd, att han hade en sådan sann entusiast bland sin hjord.)

Men vi hade gett upp. Det fanns inte så mycket mer att göra, än att dölja ansiktet och torka tårarna.

Prästen var härligt diplomatisk efteråt. Hon ställde sig upp och sa: "det måste vara den svåraste psalmen vi någonsin har sjungit i kyrkan. Men då får vi träna på den till nästa gång." Endast med ett litet leende på läpparna.


Sen blev det kyrkkaffe.

Och som sagt; man ska ha kul i kyrkan!

Pax vobiscum!

ANNONS
Av Synöve alias Syltan - 27 februari 2009 09:26

Hej och hå!  Ni som har varit inne och läst på förra inlägget, kanske blev lite förvånade när ni kom till fel länk "österns röda ros". Den var lite felkopplad... Detta är nu åtgärdat, och ni kan nu fortsätta er resa mot okända mål.


G´day!

Av Synöve alias Syltan - 26 februari 2009 16:20


Jag vill bara påminna gamla, och tipsa nya, läsare om att ni kan gå in på

Kapitel1.se och läsa mina små noveller.


Om du vill läsa om en sommarflirt i Stockholm, mellan en busschaufför och en motorcyklist, där den ena kör ikapp den andre och slår följe, så

tryck här!

Om du hellre läsa om en stackars svan som har hamnat lite vilse i tillvaron och håller på att bli överkörd bland en massa lastbilar men räddas av sanna hjätar, tryck här!


Och tryck här   om du vill läsa lite mer kåseriaktigt och sanna skrönor ur det verkliga Syltan-livet! Den är under uppbyggnad, så det kommer att komma fler kapitel.

Om, och jag säger bara OM, jag hinner skriva tillräckligt många kapitel före den sista mars i år, så kanske, jag säger bara KANSKE, anmäler jag den till "Bok-SM" som Kapitel1.se har anordnat tillsammans med Aftonbladet. Och DÅ kommer jag behöva eran hjälp med att rekommendera den. Förutsatt att ni tycker att den ska rekommenderas förstås.

Det finns ju en hel del andra som också har skrivit böcker till Bok-SM...

Och det skulle inte förvåna mig om deras är bättre än min... Snyft!!


Och som min klära Blogg-kamrat österns röda ros skulle ha sagt:

Jag är en hallick, och Kapitel1 är min prostituerade...


Men hållå!! Fattar ni hur STORT internet är??

 

just precis, stor som rymden, är internet....


På tal om internet...  vi har just sett årets första fluga!

Här - i vårat vardagsrum! Den får ju faktiskt en ganska lång respit, för det är ju inte förrän en lång bit in på sommaren som man bara vill ha ihjäl dem!


Terve!

Gulligt lås, va! Och så är det ju på Kungliga Djurgården som

jag såg detta. Där allt ska va sååå gulligt, vetja!

Av Synöve alias Syltan - 25 februari 2009 21:33

 


"Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan och blödde näsblod."

Skulle man kunna sammanfatta all den blodvite som har drabbat mig under två dagar.

Det började med att jag skulle kasta tomglasburkar i en uppsamlingsigloo.

Jag körde ner handen i påsen och "Aj f-n, vad det gjorde ont"!

En burk hade gått sönder utan att jag hade märkt det.

Det ville aldrig sluta blöda... som tur var hade jag lite papper att vira runt fingret, så jag slapp söla ner hela affären, som jag gick till sen.

(Jag kan tyvärr inte visa någon bild på skadan, då min kamera inte tar micro-bilder...hm)

Igår förmiddag, innan mitt semmelbesök, så satt jag i soffan med två vilda tvillingar på 15 månader. Det härjades och kastades med kroppar. Ömsom tårar, ömsom skratt, nära till alla känslor. Även för mor, ska det visa sig.

"Kabbong" - så far lillkillens hårda skalle rakt mot min mun och tiden stannar liksom upp ett slag. Allt rör sig i slow-motion. "Kviiid", sa mor, öm som bara attan. En annan som har varit med förr, har vett att lämna de unga tu, och ta fram is från frysen och vira in några bitar i en handduk.

Sedan satt jag där i säkert trettio minuter och tryckte handduken mot överläppen. Man ville ju liksom inte ha "LindaRosingläppar", om ni hajar...

Ett tag låg själva semmel-ätandet i fara, men tur som en tokig, så gick det bra att ta små tuggor. Och det är ju så himla lustigt med sådana här skador.

Det kändes som om jag hade en bula av golfboll-karaktär, men spegeln måste ha varit dålig putsad, för hur jag än tittade och tittade, så inte tusan såg jag någon golfboll inte... Och min man var lika närsynt när han kom hem. Jag fick ingen större medlidande, måste jag säga. Fast jag hade den blodiga handduken som bevis.


Vad hände idag då, undrar ni kanske?

Jo, plåsterpaketet kom fram igen!

Min kära mor var här och passade lite barn och diskade lite disk.

"Pang och kras", så åkte en ganska så fin liten raritet i golvet och gick i "bisen tutar" (tusen bitar, då!)

Och ja, det var mor, och inte jag som var förövaren. (Dyrt med diskhjälp.)

Vi hjälptes åt att plocka upp bevismaterialet och sopade noggrant.

Vad hjälpte det? Föga!

Senare gick jag där med mina bara fötter och kände av en brödsmula under foten. (Jag lovar att det kryllar av brödsmulor i ett hem som bebos av tvillingar!)  Inte f-n var det en brödsmula! Det fick den andra foten smärtsamt veta, när jag försökte bli av med den, genom att gnugga höger fot mot vänster fot.

Blodet droppar, blodet droppar, skaldade hela köket.

(Det blir ingen bild på denna heller. Inga microbilder, om ni minns...)


 


Konstigt; ju mindre sår, ju mera ont.

Ju mindre bil, ju större plats.

Ju större barn, ju mer bekymmer.

Ju mindre mat, ju större hunger.

Ju mera snö, ju mer att skotta.

Ju tröttare skalle, ju sämre blogg...

Go'natt!


Av Synöve alias Syltan - 25 februari 2009 12:34

 


Som av en händelse, så meddelar Kungahuset en förlovning på  -

Fettisdagen... say no more, say no more!

Så nu startar "Cirkus Viktoria"...suck!

 

Jag hade iallafall ett supertrevligt semmelbesök igår.

Tre glada bagarbarn och deras mor kom hit med hemlagade semlor!

Mycket mandelmassa blev det!


 


Nu ska jag vara lite "nytttig", vilket i det här fallet inte betyder att jag ska äta färre semlor, utan jag har morsan som barnvakt, så jag ska fixa och dona här hemma, i alla gamla surdegar.

 


Ciao!


Av Synöve alias Syltan - 24 februari 2009 13:53


Hur jag än gör, så vill inte bilden på salta kissen (i förra inlägget) bli normal!!

Stackarn är ju alldeles för fet!

Men visst, salt binder ju vatten, så man kan ju bli lite uppsvälld...

                             ÅTGÄRDAT!!! KOLLA SJÄLVA! KISSE NU FIN!


Nu ska jag äta semlor, återigen!

Är inte livet gott, så säg...?!

Ciao!


Av Synöve alias Syltan - 23 februari 2009 22:10

Till er alla som inte orkade läsa mitt förra inlägg, pga det var för långt och segt...Only for You:


Här är den fina brickan jag köpte för 5 kr på loppis i lördags.

Det var väl ett kap, så säg! Tradera; here I come! Kanske...

(bilden är lite suddig, jag vet...trodde du att du behövde putsa glasögonen helt plötsligt? Jag borde ha gjort det, när jag godkände bilden kanske...)



Gissa vad detta är:

a) Arrakboll    b) thésump   c) snushög   d) råttbajs   e) kärnkraftsavfall

d) Maud O´s hjärna  e) skiter i vilket, men rackarns snygg tallrik!


 


Tror ni denna skulle bli en storsäljare? Vårt senaste heminredningstips till er, OCH spartips!  (Alla har väl en gammal skrivmaskin hemma...)


Om ni har undrat var ekorren som satt i granen tog vägen, så kan vi meddela att han har flyttat hem till oss.



Salta katter, är inte det sämsta! Denna söting är bara en av alla i vår stora kattfamilj, beståendes av olika typer, utom livs levande typer. Denna är en saltströare. Fint ska det va! Finsalt, alltså...



Om man vill ha Pommac hemma hos oss, så får man nöja sig med att titta på denna skylt. För ärligt talat, det är inte gott. Smakar som gammal öl, typ...




Presentation


SYLTANS EGEN BLOGG HAR ÅTERUPPSTÅTT!

Fråga mig

0 besvarade frågor

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan Bergen & Savolaks med Blogkeen
Följ Mellan Bergen & Savolaks med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se