En annan har ju varit på bio idag!

En film om vampyrer i Blackeberg. "Låt den rätte komma in".

Läs boken istället  -  först. Sedan kan man se den på bio.

Som amatör-rescensent råder jag er detta.

Annars kanske filmen känns väldigt konstig och knäpp.

När man läser boken däremot, då känns det helt naturligt att det finns vampyrer i Blackeberg. En självklarhet. (Även om jag personligen inte har träffat någon, trots att jag bodde runt hörnet i Grimsta och Vällingby, som barn. Då var jag mer rädd för skogen nära stallet, där kunde det finnas spök-hästar. Och under betongsarkofagen på vår gård, där bodde det döingar.)

Som vanligt fick de inte med alla scener i filmen, som finns i boken.

Om man är på ledsamt humör, ska man absolut inte se filmen!

Det var ju inte med glädjeskutt man gick därifrån...

Om man har blodfobi, ska man nog oxå avstå...

Men jag tycker om filmen ändå. Fast läs boken, även om ni inte tänker se filmen! Lova det!

Före filmen skulle vi gå på Vete-katten. Ni vet, bästa fiket i staden Stockholm! Men fy f-n, vilken kö det var! Vi hade säkert fått köa 30-40 min fram till kassan. Jag som skulle äta en räksmörgås och en kardemumma-vaniljbulle... Vi var ju lite hungriga, så vi var tvungna att lite snabbt hitta ett substitut. Och det blev ett av det sämre slaget. Jag vill inte nämna namnet på stället (Hua, då blir jag kanske stämd eller nåt!) men den ligger på samma gata som fiket ovan. Och de skulle säkert inte ha några kunder, om det inte var så att kön till Vete-katten ofta, ofta är lååång!

Visst, Vete-katten har ju ett eget bageri att ösa godsaker ifrån.

Men den räkmackan substitut-stället hade att erbjuda mig (och som jag alltså köpte, eftersom jag var så himla sugen på en sådan) var inte av det vackrare slaget... När jag tog bort plasten ( den kanske skulle ha gjort mig misstänksam redan från början, jag vet) från mackan, så kan jag svära på att den lilla flugan som helt plötsligt dök upp, hade huserat under plast-täcket.

Visst, det var ingen dyngfluga, men ändock en liten bananfluga.

Majonnäsen var ganska vattnig. Salladsbladen var det vatten på. Räkorna var visserligen hand-pillade, men lite slarvigt så där. Brödet var torrt.

Alla ägg låg i en och samma hög. Den kom glidandes nedströms på den vattniga majonnäsen... Suck!  Nej, jag gick inte tillbaka och klagade...

Jag var liksom lite nöjd ändå. För jag hade fått gå på Loppis!

Hötorget har loppis på söndagar. Då har de inga blommor och grönsaker som på vardagarna. Mina föräldrar springer där nästan varje söndag och fyndar.

Själv har jag inte varit där på flera år, känns det som.

Idag var det inte alls många bord, men jag lyckades hitta några små fina saker.

Det brukar vara en arg gubbe som har ett bord där med allsköns ting.

Han är inte riktigt klok!

Man får inte fråga vad en sak kostar knappt.

Om man på något sätt tvekar, eller ifrågasätter det höga priset eller kollar om den är hel... då skriker han typ "det är faktiskt en Kosta och den skulle kosta tusen spänn mera om den var hel, men du får inte köpa den, stick!"

och så rycker han grejen ur handen på en!

Och så får man inte prata finska, då blir han skitarg!

Vem som helst som går förbi hans bord, är en idiot, enligt honom.

En underbar människa, med andra ord!

Och hur mycket jag än vill sitta här och skriva och skriva och skriva...

så måste jag gå och lägga mig för att sova.

Jag vet, skittrist, nu när jag har fått upp ångan och allt...

Har faktiskt mer saker att skriva om, lite småtråkiga och alldaglia, ja ni vet.

Om hur jag gjorde bort mig i Finland och hur andra ville att jag skulle göra bort mig i Finland.  Bara som exempel.

Well, well...Dröm sött!

(Oops, årets första foto är visst lite suddig... (I förra inlägget alltså.)

Laddade visst ner fel bild.

Sorry!)

Idag har vi frostat av frysen. Och rensat i skafferiet.

Rensa ut det gamla och in med det nya!

(Det gäller bara mat, som tur är...)

Hittade gamla kryddor med bäst-före-datum runt 2004-05.

Tycker jag inte är så farligt.

För några år sedan hittade jag med ännu äldre datum. (Hemma hos mig själv alltså. Kryddor. Från 1988. Smakade säkert som damm.)

Det var iallafall skönt att få det gjort. (Avfrostning och skafferirensning, om ni minns!)

Gamla surdegar är jobbiga. Nya oxå, för den delen.

Nu har jag "bara" ...hur många som helst, kvar!!!

Nä, jag har ingen inspiration kvar till er!

Helst vill jag bara sitta vid mitt staffli i kluddra lite.

Där blir det aldrig samma "kramp", vånda eller "tok-stirra-in-i-väggen".

Jag får helt enkelt återkomma en annan dag.

Hej och hå, lilltå.

Ville bara säga HEJ!

Och jag har INGA nyårslöften!

Inte i år heller...

Vis av gamla erfarenheter.

Jag ska bara fortsätta att:

borsta tänderna minst två gånger om dagen

äta godis

sova med skön kudde

klia min man på ryggen

Plikterna kallar...

God fortsättning!

Jag sitter i en soffa i Esbo, Helsingfors, Finland!

Just NU alltså!

Och skriver på min kära bortglömda blogg!

Det kanske (antagligen inte alls) impar på någon annan, utom just på mig.

(Kanske min syrra blir liite impad, eller...?)

Det är ju en sådan fantastisk uppfinning; internet i all sin glans!

Och jag är ju inte utomlands någon annanstans, än i Finland och Norge.

Och det är inte så himla ofta nuförtiden.

Så låt mig vara lite "WOW"! Det är ju min blogg, för sjutton gubbar!

Vi är på släktträff.

Idag har vi t.o.m träffat min morfars gamla syster, som jag aldrig har träffat förut. Hon kallas "Lill-Kerttu" och är 84 år.

Annars är det ett gäng mostrar och kusiner och kusinbarn och flick/pojkvänner, ja ni hajar.

Jag avslutade mitt förra inlägg med typ "imorgon är det julafton, undrar vad jag får!"

Jag ska berätta vad jag fick:

Jag fick kräkas.

Jag fick torka barnens kräk.

Och jag en underredsbehandling. Till bilen...

Jag lägger in en bild på den finfina papperskorgen jag hittade på anrik plats. I en sophög. Jag svär!

Adjöken adjö!

Vi har just tittat på filmen från vigseln i lördags.

Först händer inte så mycket och man hör inte så mycket heller.

Sen ser man en vit lagårdsdörr knata förbi och ställa sig mitt i blickpunkten.

(Och så undrar folk varför jag alltid, alltid har svarta kläder?! Bah!)

Sen händer inte så mycket på ett tag, prästen pratar på liksom.

Efter ett tag börjar man ana att allt inte står rätt till hos brudgummen.

Det svajas och dippas med huvudet och torkas för pannan.

Som tur är så är själva bruden alert!

Brudgummen får helt enkelt sätta sig ner, med hjälp av brud och präst.

Så där sitter han, medan präster maler på...

Det blir dax för den sista psalmen att sjungas.

Prästen säger till bruden att hon oxå kan sätta sig ner, "så det inte ser så konstigt ut." (Församlingen denna eftermiddag, består av två (2) personer!

Och de är ganska gamla, så de har nog sett det mesta i sina dagar.)

Så brudparet sitter ner och sjunger "Bereden väg för Herran".

De ser ut som de tillhör "kyrkans barntimmar"!

Man ser tydligt på filmen att brúden är väldigt glad, på gränsen till att gala ut i fnitterattack. Efter en stund drar hon sedessamt i kjolen, rädd för att visa för mycket av de vackra benen...

Efter utgångssången, så reser de sig upp och går ut.

The End!

En mycket vacker film, som ska visas för resten av familj och släkt på julafton. "Känsliga personer varnas, innehåller starka scener!"

Om jag inte var så finkänslig, så hade jag lagt ut det på Youtube!

Det hade ni gillat, va!!

Imorgon blir en lååång dag!

Härligt!

Undrar vad jag får, hihi...

GOD JUL, HYVÄÄ JOULUA ALLIHOPA!

Det är engelska och betyder: Jo, jag har varit gift två gånger förut och nu är det tredje gången gillt!!

(Nej, ni behöver inte skicka Gratulationskort och skumpa!)

Första gången jag gifte mig, så var min tredje make bara femton år.

Det tycker jag är skitroligt!

Är jag någongång lite ledsen, då tänker jag på det och då börjar jag att skratta! Härligt!

Och ni börjar genast att försöka räkna ut åldersskillnaden, kan jag tänka!

(Hm, hon har ju inte riktigt skrivit ut sin ålder, men nån gång på sextiotalet är hon född...låt säga 1969. Och om hon endast var tjugo den gången, så blir det 1989... och han var då femton, alltså född 1974. Jamen, det blir bara fem års skillnad, inte så farligt! Puh...)

Fel fel fel!

Nåja, vi går vidare;

Andra gången jag gifte mig var min tredje make något äldre.

Det gäller även min förste make. Att han var äldre, alltså.

Om jag tänker efter så gäller det ju mig oxå...

Men nu har min tredje make kommit i kapp, så det var dax att slå till!

(Jaså, det var felräknat i exemplet ovanför.... Hm, låt säga att hon är född 1961 och gifte sig första gången när hon var 30...det blir 1991... och han var då femton, hm, född 1976. Hua, då är det ju femton års skillnad! Är det möjligt?)

Jovisst! Men felräknat igen!  Så lägg ner!

Andra kanske tycker att jag är en riktigt "Elisabeth Taylor".

(För mina ev. yngre läsare, så kan jag berätta att Bettan var en otroligt vacker skådespelerska i den gamla goda tidens filmer. Hon var gift  åtta eller nio gånger, varav två gånger med Rickard Burton, även han skitsnygg.

Hon spelade bl.a "Cleopatra". Hon var en dj-l på att spela Argbiggor.)

I Sverige är det ju ingen speciell schysst merit, att ha varit gift så många gånger som Bettan. Det verkar som om två (2) äktenskap är ok, men där går gränsen. Allt annat är lösaktigt leverne och borde enligt lag förbjudas.

Eller åtminstone talas tyst om.

Tycker min mamma alltså!

Själv så lever jag nu efter devisen på rubriken ovan!

Vi gjorde det i all hemlighet.(Och det har inget med mammas åsikter att göra! Jag svär!!)

Det var liksom "allt eller inget", som gällde.

Och ni som har följt bloggen, vet att vi har ett par tvillingar på ett år, så det finns inte så mycket tid och ork kvar, till att planera ett stort bröllop.

(Och om sanningen ska fram, och det ska den ibland, så vill vi inte ha en massa presenter. För folk köper ju bara NYA saker och vi gillar ju GAMLA saker! På tal om GAMLA SAKER, så hittade jag en helt underbar ,urgammal papperskorg i en stor skräphög. Den var rostig, of course, och säkert från 1900-talets början!  Jag ska ta kort på den och lägga in, så får ni se själva!

Jag hittade den i morse, så det blev som en morgongåva!

"Det är tur att jag vet att du samlar på lump och rostiga saker, nu när vi har gift oss och allt. Annars kunde jag ha blivit dj-t rädd just nu..."

Sa min nygifta gamla pojkvän. (Som nu är min tredje make, hänger ni med?)

Var var vi nu då...?

Jo, hemligheter...

Så vi frågade våra två granntanter om de ville vara vittnen och det ville dem. (Tack för det!)

Så bar det av till en fin, gammal kyrka på landet.

Det var alltså bara vi två, två grannar, två julgranar, vaktmästaren, kantorn och prästen.

Prästen var jättesjuk, kunde knappt prata.

Kantorn var jättepratsjuk, så vi kom knappt därifrån. (När det var över.)

Men det roligaste stod min tredje make för;

(Och förlåt nu, gubben, för att jag nämner det här. Men till mitt försvar ska jag säga att NÄR  det hände, så tänkte jag INTE att jag skulle nämna det i bloggen! Bra, va!!?)

Han nästan svimmade...  Han var tvungen att sätta sig ner på kanten, annars HADE han svimmat. Det var som tur var i slutet, så vi satt ner och sjöng den sista psalmen. (Jo, man måste ha psalmer, fast det knappt är några i lokalen som kan sjunga...)

Gissade vem som blev fnissig??

Samma person som typ asgarvade på Luciakonserten!

(För er trögtänkta varelser, så får jag väl förklara att det var JAG! Nej, jag är inte stolt över det. Att jag fnissade...Men det ska bli väldigt kul att se filmen sen. Nej, den ska inte visas på TV! OM inte vi får samma program som i USA, "Amerikas roligaste hemvideor" förstås!)

Som tur var hade vi pratat om den möjligheten, att han kanske skulle bli lite svajjig, annars hade jag inte observerat de första tecknen på blodfall.

Men varför är det i princip bara karlar som ska svimma som furor på sina bröllop?? (Fast inga av mina två första gjorde det. Nr 1 stod och vägde på fötterna och darrade med benen och sa lite fel namn...Och lilla jag fnissade förstås åt det.

Nr 2... hade faktiskt inga såna hyss för sig, men den gången gick allt lite snabbare, eftersom den var en borgelig vigsel.

Förrättaren såg däremot ut som "Gargamel" i smurfarna , det var lite fnissigt.)

Allt gick bra, jag satte mig ner, jag också, så det inte skulle se alltför konstigt ut. (Hoppas jag inte visar för mycket att kroppen, då klänningen var av det kortare slaget och vi satt lite upphöjt i rummet. Inte så kul med full insyn...Skulle mamma tycka!)

Sen var det klart! (Ännu en fluga, sa spindeln! Hahaha!)

Vi for iväg till hotel, för att spendera natten.

(Barnen hade vi utplacerade på uppfostringsanstalt. Läs; Mor-och Farföräldrar.)

Först intog vi en god middag.

På McDona.... Nej då, nu hittar jag på igen. På hotellet var det.

Sen gick vi runt på hotellet och glodde lite.

Efter det, så fick jag stryk. I biljard. 2-0.

(Fasen, jag var en hejare på biljard en gång i tiden. När jag var unkis och levde livets glada dagar varannan helg. För sent att ångra sig nu, lilla gumman...)

Sen satte vi oss i soffan och.... glodde på TV!

Helt underbart!  Inga små troll som störde, ingen telefon som ringde och framför allt, ingen Tv som stänger av sig själv hela tiden.

Men säg den glädje som varar...

Lilla gubben blev sjuk! Och jag svär vid min farmors grav att han inte var full!  Två öl och lite mousserande hade han druckit.

 Men dj-r vad han kräktes!  Han var feberfrossig. Kanske var det en liten släng av den underbara "vinterkräksjukan". (Oftast får man ju den, när man hör ordet, eller hur!)

Så idag har han varit lite loj.

Jag vet inte om det är så att han kanske ångrar sig...

Men det var inte slut på eländigheterna i och med detta.

(Vaddå, tror ni att det är dåliga omen?)

Jag hade glömt den fullpackade necessären!!

Ja, ni hajar! Total katastrof!

Glasögon, linsbehållare, deo, tandborstar, tandkräm, avsminkninsgrejor, påsminkninsgrejor, nattcremé, dag-dito...

Tänk att behöva gå och lägga sig på sin bröllopsnatt och inte ha borstat tänderna... Rena Hitchkock!

Fast, vet ni... jag hade ändå mens... Jo, ni läser rätt!

(Den som skrattar, får stryk!)

Det var bara att sova med linserna på, mascaran på  och "trosor-upp-till-armhålorna på...

Sängfan var hård iallafall...

Vi vaknade med en vidunderlig utsikt mot skärgården.

Rosa soluppgång rakt i plytet. Och den hade jag ju inte sett, om jag inte hade haft linserna i, eller hur!

Så slutet gott, allting gott!

Får man hälsa?

Ja, eftersom det är min blogg, så bestämmer jag.

Då vill  jag hälsa min kära kusin vitamin till denna sida.

Jag har idag berättat för henne att jag bloggar. Hon sitter i den vackra staden Bergen och avnjuter min blogg. "Hei Ruskesnusken!"

Ciao, från Fru Fågel!

Mina inlagda bilder!

Upptäckte det precis, när jag kollade gamla inlägg.

Alldeles för hög gull-faktor. Eller vad tycker ni?

Jag var på mitt jobb idag. (Jo, jag vet att ni kanske är där varje dag. På era egna jobb alltså...Men jag är ju mammaledig. Eller som man säger i Finland;

äitivapaa. Äh, jag har ingen aning hur man säger i Finland, mer än att "mamma" är "äiti" och "ledig" är "vapaa"... Samma hopkok som "paskahyvää", att det skulle vara "skitgott". Det skulle ingen riktig finländare hålla med om.)

Jo, jag var på mitt jobb idag. (JA, ingen konstig grej för er, jag vet, jag vet!) Men som sagt, jag har inte jobbat sedan september 2007.

Och nu hade de julfika, så jag tog med mig tvillingarna och min mor och åkte dit.  Vi hade jättetrevligt! Alla var sååå glada! Och barnen var som små änglar, som de alltid är. (Pöh! Mig lurar jag inte!)

Jag har ju blivit omplacerad, som ni kanske har läst om tidigare.

Och det är nästan, nästan så att jag tycker det är ok, att hamna på den avdelningen igen. Arbetskamraterna är ju trevliga.

Och nu kan jag så mycket mer än för  sju år sedan. (Ja, det får man verkligen hoppas!) Och jag ska ju inte jobba heltid, så då kanske jag kan sitta ner på rumpan framför en dator sex timmar om dagen.

F-n man mycket bloggande jag kommer att hinna med på arbetstid!

Eller så får jag börja köra buss!

Men vem har bråttom? Jag ska vara ledig ändå till 1: maj, 2009.

Det kommer inte alls gå fort...Nehej då...WROOOOM!

Vad var det där?

Det var ditt liv!

Blir det ingen repris? Jag hann inte med...

HAHAHAHAHHAAAAAHAHHAAAAAAHA!

Jag gissar att ovanstående blir redigerat nån dag...

Nästa tillfälle att blogga blir först på söndag kväll.

 Men jag tror ni klarar er utan mig några dagar.

Antagligen kan jag berätta nåt kul då, iallafall!

Ciao och på gjensyn!

Att bli helt slut av att slå in alla julklappar!

Pinsamt!

Min bortförklaring är att jag stod upp ganska länge och min rygg är redan lite överansträngd och bordet var lite, lite för lågt.

Jag börjar ju samla på mig julklappar redan tidigt på året, så det blir som julafton för mig att börja slå in dem, för jag minns ju inte allt jag har köpt.

(också ett i-landsproblem; att inte ens veta vad man köpt...)

Men till mitt försvar, de flesta är köpta på loppisar o.likn ställen.

Jag och min kära sambo är ju galna loppisfreak, så till honom kan man ge järnet med dylika saker. Även till mina föräldrar går det bra och förstås även våra barn. De måste trimmas in i tid. Min äldste son är dock inte speciellt imponerad av "gammalt skit". (Herregud, han är helt fel-navlad!)

Det är nästan så att jag måste säga hur LITE sakerna kostade, när de packas upp! Jag blir ju helt salig när jag lyckas göra extra bra fynd och det vill jag ju gärna förmedla vidare.

Jag har hört talas om att det finns människor som hela tiden måste berätta hur DYR den och den saken var.

"Jo, den här saken, vettu... DEN var inte billig! Ha ha ha! Nä, fy fan, jag fick slanta upp tre lakan. Men nu tyckte kärringen att hon ville ha en likadan, så det är bara att betala. Ha ha ha...Det drabbar ju ingen fattig. " Osv.

Hos oss låter det istället:

"Kolla den här, kolla!  GISSA vad den kostade?" (Totalt utan pokerfejs!)

Och eftersom min sambo VET att allt som jag har betalat mindre än hundra kronor för, äh låt säga femtio kronor, frambringar detta flinande fejs och viftande med ögonfransar ( jag har inte gått kursen i "kontrollera ditt kroppsspråk", vilket jag kanske borde om jag ska kunna ha affärshemligheter.)

Så han säger; "En tia."

Och jag säger; "Äsch, hur kunde du veta det?"

Det är ju så; jag går hellre på loppis och gör av med några hundra spänn,

än att jag går på Ikea och gör av med några hundra spänn.

Om någon skulle ge mig tusen kronor och säga: "Handla upp allt på Ikea!"

(Va, finns det såna personer? Coolt! När kommer han hit??)

och om samma person istället låter mig välja, att för femhundra kronor gå till en loppis istället,  så skulle jag ... jo, precis, gå en kurs i hur man skriver rätt meningsbyggnad! (Otippat, va?!)

(Men ni är smarta, ni förstår!)

Så gör som jag! "Shop til U drop on lopp!"

Och det där med I-landsproblem...

Första gången jag hörde uttrycket var för några år sedan, på TV.

(Kanske var det gänget med Morgan Pålsson...?)

En kille och tjej sitter framför TV:n  och äter chips direkt ur påsen.

Killen säger: " Jag HATAR när det en massa småsmulor i påsen!"

(eller nåt liknande)

Och då kommer skylten upp; "dagens i-landsproblem!"

Helt underbart och helt nytt grepp, för min del!

Det får mig att fortfarande tänka så, ganska ofta, när man säger en massa bortskämda saker av oviktig karaktär. Små härliga banala saker, ni vet.

Amen!

Jamen, jag har glömt att berätta!

Jag har blivit omplacerad! ( På jobbet alltså, inte hemma!)

Vi var tre på min lilla avdelning. Nu är de två och chefen blev även hon degraderad. Jag hamnade (än så länge, allt är inte sagt och klart ännu)

på avdelningen där jag började min bana på företaget...

Ur askan i elden!

Jag ska skicka iväg en ansökan till Swebus efter nyår.

Fast jag fick nästan ångest när jag läste ansökningsblanketten.

F-n, det stod att jag måste ha arbetstillstånd!

Jo, det är sant!

"Du som inte är svensk medborgare måste skicka med arbetstillståndet."

Här har jag arbetat ett helt liv i Sverige UTAN arbetstillstånd!!!

Ingen fara på taket! Jag är ju trots allt bara medborgare i ett annat nordiskt land. Förhoppningsvis har Swebus samma regler som övriga arbetsgivare här i landet och låter mig arbeta utan det där ståndet.

Däremot ska de ha ett utdrag ur "Belastningsregistret".

I ett oöppnat kuvert! Som om man skulle använda tip-ex för att dölja sina eventuella missdåd...

Och så ska de ha referenser från två TIDIGARE arbetsledare!

Verkar ju skitkonstigt, tycker jag!

I mitt fall skulle de alltså prata med min gamla chef från år 2000.

Jag vet ju inte ens om han lever!

Jag har fortsatt drömma väldigt mycket (på nätterna, alltså) att jag kör

buss. (Ni som inte har hängt med här, så ska jag säga att jag körde buss på slutet av 80-talet och en bit in i 90-talet, och även några månader 2001.)

Oftast handlar det om att jag inte hittar på trakten, eller att jag kommer försent till jobbet (en dödssynd, som ni kanske förstår!) eller att jag inte har uniformen på mig, inte har biljettkassan med mig. Ibland ser bussarna väldigt konstiga ut; ratten i mitten på bussen, stol saknas, alla stolar saknas, den svänger inte som jag vill, bromsarna saknas (absolut vanligaste drömmen, hua!)

Är det någon som vill åka med mig!!??

NU är det bedtime!! Hyvää yötä, gott folk! Dröm sött!!

(Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt...)

(Det är en barnvisa, era obildade...)

(Nej, jag har fel... det är en reklam-slinga!)