Jag kände mig nästan som en bedragare i kyrkan på Luciakonserten i söndags. (Nej, jag var inte en tärna i stjärngossekläder.)

Jag var som bekant förkyld, rejält täppt i snoken.

Det var bara att pumpa in nässpray, ha näsduken i beredskap och en vattenflaska bredvid sig.

Av den snälla solisten fick jag en kopp av hennes kinesiska, söta te som skulle vara extra bra mot halsen.

Rösten höll väl klass så där. Ett tag. Sen var det dax att leka "guldfisk".

Ni ser bilden framför er, hoppas jag. En fisk som gapar och gapar men inget hörs... Pantomin, helt enkelt.

Vi sjöng det vi skulle och solisten sjöng det hon skulle.

Hon hade förresten en fantastisk pipa! Men det tyckte inte barnkören!

Längst fram satt 13 småtjejer från barnkören och höll för öronen och gjorde grimaser för fulla muggar, när solisten tog i för fulla muggar i "O helga natt"!

Några av dem såg skräckslagna ut. Uppspärrade ögon som snurrade i sina skallar.

Jag gjorde ett misstag;

Jag tittade på dem.

Gissa vem som började skratta??!

Tanten på andra raden. ( Jag alltså, häng med lite, tack!)

Jag kunde gömma mig bakom personen som stod framför mig, så det var bara halva kyrkan som såg att jag skrattade så tårarna rann.

Och detta var alltså mitt under de sista raderna ur ovan nämnda sång.

(Visserligen gjorde jag ju ingen nytta rent sångmässigt. "Guldfisk" som den minnesgoda läsaren kanske minns. Men munnen synkade inte riktigt ihop med texten i sången, liksom. Det kunde ju även närsynta bofinken Knut se från bakre raden i kyrkan.)

Och ni vet hur det är, när man inte får skratta.

Man skrattar ännu mer, i ren panik!

Och här var alla kriterier uppfyllda för att man måste hålla stilen:

Kyrka - fullsatt - vacker musik - närvarande präst - en massa religiösa -

folk man känner i publik - folk man inte känner i publik - svärfar -

stämningsfull atmosfär - högtid - ni hajar, va-

Jag kände mig som  "Syltan, femton år&okysst"!!

Nåväl, jag lyckades sansa mig.  Ingen skada skedd.

Det är ju en glädjens högtid, då måste man väl få skratta i kyrkan.

(Barnen kanske var utsända av Djävulen själv, för att pröva mig...)

Från glädjespridare till glädjedödare är det ett långt språng.

Det språnget ska vi inte ta nu, men ta bort ordet "glädje", så vad blir det kvar då? Dödare!

Min artonåriga son ska göra lumpen. Som befäl!!

Den var DEN pascifistiska uppfostran!

Å en sidan fick han strålande resultat på mönstringen och det är man ju glad över, men det resulterade i att han får bli befäl över 8-10 personer och det är ju han glad över.

Och han vill göra lumpen där han får träna överlevnad under hårda förhållanden. (Typ fjälljägarna)

Då undrar jag; har inte hela hans uppväxt varit en sån kamp?

Vi har gjort allt för att han ska få sådan träning:

"Glömt" kvar honom på dagis, Ikeas barnpassning och parkeringsplatsen utanför Konsum i Arjeplog.

"Glömt" att köpa julklappar, födelsedagspresenter, kontantkort och busskort.

Han har fått ärva tjejkusinens alla kläder.

Datorn är från 1997.

Sagt att "Gameboy" ÄR dataspel.

Pannkakor serverat sju dagar i veckan, utom jul & midsommar då blodpalt stod på bordet.

Egen säng, javisst, men inte eget rum. Det är skönt att somna till dunket av tvättmaskin och torktumlare!

Vad kan lumpen lära honom som han inte redan vet??

Vem ska jag då skylla på? De här lumparplanerna han har.

Helt "osökt" kommer jag in på hans pappas kompis. Han får bära skulden!

Sommaren när min son skulle fylla två, så var vi på landet en helg.

Han och jag stod under en björk, nere vid vattnet, och tittade på myror som kröp på bänken.  Ren och skär idyll!

En två-årings enorma nyfikenhet och aptit på livet stod som spön i backen.

Vi får då sällskap av ovan nämnda herre. (Inte Herr Myra, utan sonens pappas kompis. Myrorna var ju redan där, eller hur!)

"Titta, vad myror! utbrister han! (Jotack, vi vet, det är de vi spanar in, blindstyre.)

Han tar då sina handflator, stora som dasslock, och SMÄLLER SÖNDER ALLA MYRORNA INFÖR ÖGONEN PÅ MIN OSKYLDIGA SON!!

"Döda, döda, döda"!! skrattar idioten! (och den som här tror att jag syftar på min son - SKÄRPNING!!)

Innan jag hinner säga "dasslock", så har grabben snappat upp den nya "roliga leken". 

Han smäller myra efter myra och skriker förtjust; "döda, döda, döda!"

Eftersom jag försökte vara en god förebild för min son, så tyckte inte jag att en pungspark hade passat sig. På Herr Dasslock, alltså! Tro inget annat!

Med facit i hand, så kanske det hade passat sig alldeles utmärkt iallafall.

Vem vet?

Vi försökte botgöra den sommarens dödande, med att på vägen till förskolan plocka upp alla sniglar och flytta dem till vägkanten istället.

Visserligen tog det dubbelt så lång tid att ta sig dit, men det var det värt.

Nu har jag köpt tre stycken Arméns Hudsalva till honom i julklapp.

Kamouflage-färgad!

( Han kommer att känna igen smaken från Lördagsgodispåsen!)

Morgens!

Jag har gått och sneglat på min Blogg i flera dagar nu, men det enda

jag har gjort vid datorna är beställa bilder och böcker till julklappar.

(Nej inte bilderböcker. Foton menar jag och böcker som man läser.)

Alltid sjysst att ge bort en bra bok till någon som gillar att läsa.

Ibland försöker jag ge bort en bok till någon som inte läser. Det kan vara dumt att kasta bort pengar på en hyllvärmare. Men man vill ju så gärna att flera ska läsa den där bra-iga boken som man själv läst, eller hur!

Den stackars personen pinar sig igenom några sidor för att sedan ofelbart ge upp. Jag är då barmhärtig. Det får falla i glömska.

Men om boken sedan blir filmatiserad, så vaknar jag till igen!

"Nu kan du se boken på bio istället!" skriker jag upphetsat.

När den stackars personen sedan famlar sig ut från biomörkret, frågar jag;

"Visst var den bra!?"

"Ehhh, jag fattade inte slutet. Och inte början heller för den delen.Och vem var den där Påjråå?"

Bortkastade pengar där med...

(Stavas sjysst schysst förresten??)

Lite blogg-skadad är jag nog allt!

Häromnatten tänkte jag; det här måste jag blogga om! när jag hade somnat med ena armen över spjälsängskanten och ansiktet hängandes på samma kant. Den andra armen stack in mellan spjälorna.

Hur länge jag låg där?

Hm... typ en timme!

Behöver jag säga att jag hade en grop på kindbenet som stannade kvar hela den dagen!

Behöver jag ens säga att det upprepades en gång till under natten, förutom att jag lyckades ha ansiktet på ett "bekvämare" ställe.

Nu ska jag bege mig till kyrkan, Halleluja!

Men det är inte säkert jag får vara med och sjunga i kören idag.

För gissa vad?

Precis som inför Allhelgonahelgens uppsjungning, så har jag begåvats med en förkylning. Fast jag har inte lika hes röst denna gång.

Men den kommer väl lagom till uppsjungningen... 

Då får jag väl stanna kvar och lyssna på hur fint vi sjunger.

När inte jag är med...

Päivä!

Att säga "finnar" och inte "finländare" alltså, med hänvisning till förra inlägget.

(Pk betyder här "politiskt korrekt" och inte, som somliga tycks tro,

"paddla kanot", inte heller "pain killer" och inte ens "pille kille". Så det så.)

Vi människor är ju lata av oss, så det går fortare att säga "finnar" än "finländare". Det är ett argument.

Ett annat är ju att jag själv är halvfinländare, så då borde det gå bra att använda ordet. (Fast det faller pladask om man skulle använda samma resonemang i exemplet; Afrikan/neger/nigger. Jag har själv aldrig stött på någon människa från t.ex Afrika som säger "neger" om sig själv.)

Jag har heller aldrig blivit kallad för "dj-a finne", så i mina öron låter det inte illa. Men jag vet att många "typ äldre" i Sverige inte gillar ordet.

Mamma är en av dem. Hon brukar försöka få mig att säga "finländare" istället och ibland så lyckas hon. 

Oftast beror det på vem man pratar med och i vilket sammanhang.

Och jag har blivit mycket duktigare att säga "rätt" ord.

Ordet "finne" har ibland lite lyteskomik över sig.

Ibland är det roligt, men ibland är det väldigt ... kan man säga rasistiskt?

Det verkar som om att man får säga rakt ut om vad man personligen tycker om det finska språket (fult, hårt, man får ont i öronen...) och vad man tycker om personer som bor där (tysta, pratiga, supiga, lite öststat, töntiga kläder...) MEN  de är ena djävlar på att arbeta! (Suck!)

Om jag träffar någon från Rumänien t ex, så säger inte jag att deras språk är fult och obegripligt eller att de har töntig stil. (Inte så länge de hör på iallafall... Fast rumänska är faktiskt ganska fint att lyssna på! Lite italienska blandat med mjuk ryska låter det som.)

Men finländare får knappt prata finska med varandra utan att alla runt om på bussen/tåget/mataffären rynkar på näsan och blänger.

Jo, det är faktiskt sant!

Och nej, de pratar inte skit om andra på bussen/tåget/mataffären.

För jag brukar försöka tjuvlyssna! (Finska i mina öron är som ljuv musik, hemtrevnad och sommar!) Nu är min finska väldigt, väldigt enkel.

Kalla det för barnspråk. Jag kan nämna alla kroppsdelar, färger, siffror och saker i hemmet, men när det blir mer avancerat, då stupar jag.

Mamma och hennes finska arbetskompis stod en gång i en gång (korridor alltså) i änden av huset, inga andra fanns att se eller höra.

De språkade på sitt modersmål om vardagliga saker.

Helt plötsligt kommer "Magica de Häx"  farandes runt hörnet och skriker:

"HÄR PRATAR VI SVENSKA!!!"

Kvar står två gapande fåntrattar och undrar om de hade blivit förflyttade till norra Sveriges 1800-tal. (Men det var Uppland sent 1980-tal).

Sen fortsatte de samtalet.

På finska, voi saatana!

(Som ni märker så kan jag även finska svordomar. Skam vore annars!)

Nå hei,  Hyvää yötä ja näkemin!

Min mamma är född i Finland 1940.

Jag har hört alla historier som finns att höra, om Finska vinterkriget, Fortsättningskriget, 2:a Världskriget, Efterkrigstiden, 30-åriga kriget och Ryska revolutionen. (Ja, ja, ta bort de två sista, även om det ibland känns som om de ingick i paketet.)

Jag har hört alla historier om morfar, låtsasmorfar, mammas kusiner och resten av gänget. Alla vedermödor, svält, sjukdomar,nära-dödenupplevelser

och granatsplitter i kropparna. Alla marscher tvärs över landet med döda kompisens blodiga filtstövlar.(På sina egna fötter, alltså.) När den enda soppgrytan de hade, just fylld med nyslaktad gris och ärtor, hur den sprängdes i luften av ryssarna strax innan den skulle ätas upp (inte grytan, utan innehållet. Som för en gångs skull innehöll en delikatess och inte bara ångor.)

Och visst kan man tycka att jag här börjar låta blassé och "vembryrsig?".

Så missförstå mig inte!

Jag har växt upp med detta, många historier är jätteintressanta att höra på. Mina släktingar har ju upplevt allt detta. (Men hälften av människorna har jag aldrig träffat, så det inte alltid lätt att komma ihåg vem som gjorde vad och när.) 

Min mamma och hennes två systrar bruka säga att det ibland känns som om de själva var med under kriget, där på fälten och i skogarna, för att morfar och låtsasmorfar berättade allt för dem, om och om och om igen.

Kan det vara så, att de män som kom tillbaka från kriget (och det gäller förstås alla krig i alla tider) och pratade om sina upplevelser om och om igen, de männen tog inte till flaskan? De bedrev samtalsterapi!

För morfar och låtsasmorfar drack aldrig en droppe, medan andra släktingar som var som musslor om kriget, de drack för mycket.

Mammas kusin, som bara var en ung pojke när han gick ut i kriget, (det där lät nästan frivilligt, vilket jag betvivlar!) berättade aldrig något om de han upplevt. Men strax före han dog, så grät han som ett barn och berättade om en massa upplevelser. Han hade dödat en annan människa bl.a Inte ens hans fru sedan femtio år visste något om allt detta. Behöver jag säga att han drack mycket...

(Han blev alltid stoppad på flygplatsen. Metalldetektorn gav alltid utslag.

Hela kroppen var full med små, små granatsplitter!)

Vill ni att jag ska komma till poängen?

Häromdagen berättade mamma för mig om sina torsdagar med sin s.k syjunta. Att de där har en dam som är från Tyskland.

"Hon är så jobbig. Hon ska bara prata om kriget, hur de svalt och våldtogs av ryssarna. Det är jättejobbigt att lyssna på. Men nu har hon blivit tillsagd 

 lite fint. Att vi kanske  kunde prata om något annat än kriget."

Numera kallar jag mig för "stoneface"...

Vi tre ( mina tvillingar och jag alltså ) går hemifrån 12.30 till tåget.

Köper en remsa, får vänta på tåget (vi var lite tidiga, men visst skulle man tro att det var tåget som var försenat...).

Åker en station, till nästa byhåla.

Hiss trasig!  Katastrof!

Måste bängla upp tvillingvagnen i rulltrappan. (Vi är så moderna, så vi har en trehjuling; ett hjul fram och två i bakkant. Inte så bred, men däremot längre än en vanlig gammal hederlig!)

Står först i nån minut och funderar på om jag vågar.

Rulltrappan körde på i minst 20 km/h kändes det som!

Jag fick ha handtaget på skallen som extra stöd. Det gällde att inte vippa bakåt med kroppen när vi var framme. "Vilket stuuup?" hade det blivit då!

Frågar tjejen i luckan om hissen kommer att vara lagad till eftermiddagen!

(En härlig känsla att vara så full av optimism när man beträder SL:s mark!

Stockholms Lokaltrafik, ni som inte är härifrån. Förr hette det SS...

Dåliga associationer är bara förnamnet! Utläses dock Stockholms Spårvägar.)

Hon svarade som så: "Nej, det tar nog några dagar"

Till hennes ära ska sägas att hon faktiskt inte såg skadeglad ut.

"Jaha, då måste jag ta bussen hem!" svarade jag henne surt.

Jag såg att hon skrev upp det i boken "Intresseklubben antecknar!"

Jag tog en lov runt centrum i jakt på en grej. (Kan ej nämna det här dock. Vad det var för grej, alltså. Men det var inget snuskigt, kan jag lova.)

Hittade ej vad jag sökte. Kom inte heller in på ett nyöppnat ställe med roliga saker; dörrhålet var alldeles för smalt för vår fina, nätta tvillingvagn.

Stod och glana lite i fönstret iallafall.

Dax att åka hemåt. Hade inte lust att bängla ner vagnen till perrongen.

(Hissen var trasig, har ni inte hängt med i svängarna?! Skärpning!)

Så jag ställde mig vid busshållplatsen.

Bussen stod en bit bort, inväntandes avgångstid. Varför ska han vänta in tiden vid hållplatsen för?  Då kan ju vi som står där få lite värme...

(Ja, jag vet att de har rätt till rast oxå. Men han satt bara vid ratten, åt inte på något, läste inte på något. Och rasterna har de på speciella rastställen. Tid i bussen vid ändhållplatser är sällan rast.)

Men vi är ett påklätt folk (Ha!) så vi härdade ut.

Nåväl, bussen kom, vi klev på och här kommer dagens glada överraskning;

han körde bra! Jag behövde inte hålla i mig! Jag gled inte ur stolen!

Vagnen stod stadigt på golvet!

Jag glömde tacka honom för det! (Alla borde alltid tacka alla busschaufförer som kör bra. De som kör dåligt kommer till slut förstå varför ingen tackar dem! Eller...?)

Dagens nästa överraskning;

bussen tog inga omvägar via div. mjölkpallar, utan den for direkt fram mot min kära hållplats.  Tog väl sisådär tjugo minuter.

Hela äventyret tog sjuttio minuter!

Barnen sov nästan hela tiden!

Men vad skulle jag göra resten av eftermiddagen...??

(Är det någon som tror på fullaste allvar, att man har sysselsättnings-

problem när man har tvillingar?  Att den här bloggen ens finns är ett mysterium i klass med Universums gåta!)

Ciao!

Klippt och beskuren! Håret blev som nytt, härligt!

Hon kunde inte alls se att jag hade klippt mig själv...

(Nä, nu ljuger jag allt! Det såg ju ut som en misslyckad peruk från 70-talet.

Nu ser jag ut som en välfriserad Barbiedocka. Fast på nåt sätt låter inte det speciellt positivt... Jag är iallafall nöjd!)

Jag sa till frisören att min syrra brukade "klippa" sitt hår med kniv och då kontrade hon med att hon kände en kille som brukade använda YXA!

(De kanske känner varandra, syrran och yx-mannen...)

Själv har jag i alla år använt en vanlig papperssax. Det går bra, om man bara tar lite hår i taget. Men i somras köpte jag en s.k frisörsax. På Coop.

Betydligt bättre än papperssax. Nu väntar jag bara på att mina två små tvillingar ska få lite mera hår, så vi kan leka frisör!!

Jag menar, jag har ju övat på alla mina dockor och Barbiedockor, vad kan gå fel?? (Jag övade när jag var liten förstås. Inte nu som vuxen. Men det förstod ni säkert. Eller...?)

Ja, vad kan gå fel?  Ganska mycket, faktiskt!

Mina dockor blev inga fotomodeller precis. (Kan slå vad om att en sådan tävling finns i USA! "Gör din docka till fotomodell! Vinn tre veckor på Disney-world Florida för dig och din docka." And so on.)

Jag hade långt hår när jag gick i första klass.

En dag skulle syrran klippa sig uppe i Vällingby Centrum.

Mamma, syrran och jag knatade dit.

När hon var klar, så sa jag att jag också ville klippa mig. Det var väldigt konstigt sagt, för tanken hade inte alls slagit mig. Förrän just där och då.  Jag vet inte om det var själva stämningen på salongen som tilltalade mig. Jag kanske aldrig hade klippt mig på salong.

Men ingen dubbelkollade med mig, typ "är det riktigt, riktigt alldeles jättesäkert att du vill? Det tar tid att växa ut igen och man kan inte, inte, inte ångra sig efteråt!!"

Gissa vem som ångrade sig bittert efteråt... Inte f-n var det mamma och syrran, inte!

Inte för att jag blev snaggad som en pojke, men jag kunde kasta hårsnoddarna för en tid framåt.

Nästa dag i skolan, så fick jag hålla upp dörren för alla andra på morgonen.

Med den underbara motiveringen från fröken Maud:

"Så alla kan se hur fin du är i håret, Syltan!"

Annars tyckte jag om henne, men inte då.

Hon lyckades en gång till att genera mig framför klasskamraterna.

Samma underbara motivering;

"Så alla kan se hur fin du är, Syltan!"

Jag hade mammas knallrosa läppstift på läpparna...

Mamma låg i sängen medan jag gjorde mig iordning för skolan.

Hittade läppstiftet och kletade på lite. (Skulle tro att hälften var utanför.)

På vägen till skolan hade jag ju förstås glömt bort det hela.

Det fanns ju tusen andra saker att tänka på och kolla in på skolvägen.

(Alltså jag går i klass 1, ni som inte har hängt med på det. Inte 9:an! Då gjorde man andra pinsamma saker.)

Så när fröken sa att jag var fin, så lät hon som om hon menade det.

Jag kunde inte urskilja något elakt i rösten.

Men varför skulle jag hålla upp dörren för de andra?

Var det nån speciell pedagogik de hade i Välllingby på 70-talet?

(Skulle gissa att hon var sjuk den dagen de hade det ämnet.)

Hon sa även, en annan dag, att hon skulle drämma hålslagaren i huvudet på mig om jag inte var tyst!!

Jag var säkert tyst i femton minuter!

Men ärligt, så gillade jag min fröken. Ingen skugga över henne.

Idag ska jag göra sk-tgod m-t;

st-kt fl-sk m-d l-ks-s. M-MS F-L-IB-BBA!

Hej, Ciao, Tjipp, Päivä!

Tji klippning!  De hade strömavbrott hela dagen.

Men vi åkte till Vällingby iallafall.

Träffade min barnmorska som jag hade på Mödravårdcentralen förra året.

Hon hade varken träffat min sambo eller barnen tidigare.

Det var ett kul sammanträffande! Att vi träffades samman alltså.

Varken hon eller vi brukar gå på just den Indiska.

Vi fick tag på bra julklappar till de fyra barnen (som inte är våra) som vi har på vår julklapps-lista. Vi fick även tag på bra kläder till mig. Och lite till våra barn. Min sambo fick ingenting. Som vanligt... Han säger ju själv:

"Jag behöver inget. Jag har."  Oftast är jag snabb att hålla med.

Vi hade en trevlig dag, helt enkelt.

Fick ny tid till klippning imorgon. Egentligen ska jag baka kakor till söndagen, men mitt hår är något av en liten katastrofzon...

Det är inte ens snyggt när det är nytvättad och då är det ganska illa.

Jag får tovor i nackhåret varje dag. Inte så skönt att kamma ut när man är håröm. Jag är så håröm att jag t.o.m har gråtit hos frisören.

Det var nångång på det glada 80-talet och jag skulle göra slingor.

Hade ingen aning i förväg hur det skulle gå till, för då hade jag backat.

På med en trång dj-a badmössa med hål i. Och jag är nästan säker på att hon inte talkade den. Jag anade onda aningar. Det kändes inte bra.

Och PANG; in med en dj-a virknål i ett av hålen, ändå in till högra hjärnhalvan. Tog tag i en hårslinga och drog ut den genom hålhelvetet.

Att håret redan där, på en gång, tovade sig, det var inget hon brydde sig om. Det var bara att DRA, RYCKA, SLITA.

Allt var frid och fröjd för hennes del, tills hon såg på mig i spegeln.

"Oj, gör det  ont?"

Tårarna stod som spön i backen! (På mig alltså! Det är ni med på, va!)

"Mmmm, jag är ju håröm. Jag tror jag nämnde det i början"

"Jo, men sååå  håröm... Vi provar lite till vetja! (Tjolahopp tjolahejsansa!)

Hon slet och drog. Jag blev genomvåt att svett. Tårarna trillade.

Ungefär som att föda barn, tänkte jag.   Då!! 

(För nu vet jag ju att skillnaden är typ som mellan ett myggbett och en hästspark. Och då menar jag som mellan en smekning på kinden och

att få planeten Saturnus smaschad rakt mellan höftbenen!

Men det är en annan historia.)

Hon fick avbryta slingningen. Hon sa:

"Jag är alldeles genomsvettig. Värsta jag varit med om."

(Ja, hon var oxå barnlös vid detta tillfälle!)

De stackars slingorna hon hunnit plåga fram, de syntes inte ens...

INGEN såg att jag hade varit hos frisören!

Och imorgon när jag har varit hos frisören, ( inte samma tjej, nej!) så kommer ingen se att jag har klippt typ tio centimeter. (Ni förstår säkert då att jag inte är kortklippt nu...Annars skulle alla jag känner behöva briller, eller hur!)

Tjipp!

Imorgon bär det av till gamla, härliga platser!

Vällingby!

Där träffades mina föräldrar och där bodde vi tills jag fyllde åtta år.

Mamma hade en kusin som bodde på Härjedalsgatan.

Min sambos mormor bodde på densamma i femtio år.

Jag skulle vilja se en film från ovan, om det var så att vi möttes någongång på 60 och 70-talet, min svärmor och jag. Om vi passerade varandra vid nåt tillfälle. Ni vet såna där scener man ser på film. Det vore häftigt!

Nu ska vi till frisören. Och vi ska köpa julklappar till några små barn.

Så har vi det gjort.

Min sambo är ledig i två dagar. Lyx!

Nu ska jag titta lite på "Wallander"

Ciao!