Jo, jag tycker det är ganska nöjsamt att spana in till folk, när jag tar min kvällspromenad. Det är väl den enda fördelen nu när det är så mörkt, så tidigt. Man ser hur de har möblerat. Man ser om de står i köket och bråkar.

Tyvärr har de som bråkar alltid stängda fönster...

Man går där utanför i lite sakta mak och funderar på vad alla människor sysslar med där innanför väggarna. Mycket trivsam sysselsättning!

De flesta har en Tv-apparat på. Ibland ser man att flera hus på rad tittar på samma kanal. Då får man hoppas att man inte missar nåt bra. En annan är ju ute på promenad...

Ibland ser man att hela huset är upplyst, men man ser inga människor som rör sig. Inte ett endaste litet huvud sticker upp nånstans.

Många har släckt i de flesta rummen. Bra ur miljösynpunkt, men tråkigt för oss fönstertittare. Nästan alltid är köket upplyst. Det ångar från spisen.

Det sitter flera personer vid matbordet och äter. Tv:n står på i vardagsrummet. Någon måste redan ha ätit klart.

Tänk om man någon kväll ser något olämpligt. Några kanske slåss...

Ska man ringa på då och låtsas göra en marknadsundersökning?

Hoppas att man avbryter det hela.

Förra veckan såg jag en halvnaken man spatsera runt i sitt vardagsrum, endast en handduk virad runt magen. Det var bara att promenera vidare.

Det var väl för mycket att hoppas på att handduken skulle ramla ner.

Själv kan jag oxå gå runt i huset med alltför lite kläder på mig.

Jag chansar, helt enkelt. Vad kan hända? Att någon ringer på och påpekar att jag går naken hemma hos mig själv? Eller att någon skriver en arg insändare? De flesta gör nog som jag brukar göra; skyndar vidare och hoppas att den halvnakna personen inte upptäckte att han/hon blev upptäckt.

Men det finurliga med oss närsynta personer är, att om jag tar av mig brillerna, så ser inte jag om någon ser mig. Alltså kan jag knata omkring helt aningslös. Det man inte ser, finns inte! Praktiskt! (Sen att jag inte ser det jag  ska se, är ju en annan femma...)

God natt!

Och barn som ligger och sover! Det är härliga tider!

Väntar på att en kille ska komma förbi och köpa vår tvillingvagn, men jag tror att jag har lämnat ut mitt mobilnummer i lite fel ordningsföljd.

Siffermässigt, alltså. Hoppas han har med sig mitt hemnr.

Fast det känns som om han inte tänker dyka upp. Hans fru sa att han skulle komma på fm, mitt på dagen... Den tiden är förbi!

Annars då? Jotack... förkylningen sitter i. Tröttheten håller på att ta över min tillvaro.  Det enda jag tänker på är... sooova nuuu!

Hann precis slumra till lite alldeles nyss, när telefondj-n ringde...

Brukar lägga av luren, men jag väntar ju på att killen ska komma o hämta barnvagnshelv...t.

På lördag missar jag en stor, bra loppis... Dystert.

Jag har lovat min chef att jag ska följa med på ett möte som de har förlagt inne i stan. Från kl. 8.00 - herre min je!  Varför vill folk inte sova ut?

Fast det är väl vrakpris på lokalen på den tiden, förstås.

Jag har ju inte jobbat sedan september 2007 (ja, nu blev du avis, va?!)

och det kan ju vara kul att försöka hänga med lite. Jag hoppas faktiskt att de lägger ner min avdelning... Jo, det gör jag! Men bara om de ger mig avgångsvederlag samtidigt.  Men det är väl för mycket begärt...

Fast mina arbetsrelaterade "problem" är ju en helt annan historia.

Det tar jag en annan gång, minsann.

På tal om ... tja ingenting egentligen, men idag damp det ner två kuvert från ett försäkringsbolag. Vi hade sökt barnförsäkringar till våra två tvillingar precis innan de fyllde sex månader.  Låt se....(hm, tänka tänka tänka)

Jo, det måste alltså bli strax före den sjunde juni

och nu är det... hm låt se .... ja det har gått ca fem månader precis.

Underbar handläggningstid! 

Vi fick ett brev strax efter ansökan hade skickats in, där de sa att de skulle kolla upp allt och att det kunde ta lite tid. Tjenare!

Och nu skulle man kanske tro att vi inte fick försäkra barnen hos dem,

men det fick vi. Utan några konstiga förbehåll. Så nu är det bara att skicka ut barnen på egen hand här i världen.

tjipp!

Jag lekte med dockor ända till sommaren innan jag skulle börja sjuan.

Visserligen Barbie, but anyway!

(Året efter så bet vår boxer Barbie. Ena tutten blev punkterad och halsen blev så lång, så lång. Påminde om de där kvinnorna med många halsringar någonstans i Afrika. Fast utan halsringar... )

Om jag blev arg på hundrackarn? Jag grät! För han hade även fått tag på min nalle Nallen. Min följeslagare sedan ett års ålder. Den jag inte kunde somna utan. Tills den dagen jag glömde Nalle hemma och vi åkte till landet över helgen. Jag somnade som en stock! Det var nästan pinsamt... Här hade jag inbillat mig att jag inte kunde sova utan Nalle och vad händer?! Tänk alla de gånger pappa fick vända bilen. Bergis helt i onödan. Iallafall så grät jag som ett spädbarn när jag såg den sargade Nalle ligga på golvet en dag när jag kom hem från skolan. Och ni som vet hur en boxer är funtad, kan ju säkert se framför er hela scenen: Ledsen tonåring som tar upp Nalle till famnen, synar alla sömmar och räknar ögon, öron och annat som sticker ut.

Runt denna ledsna tonåring skuttar, hoppar och tjoar den gladaste dj-a boxern i Universum! "Se vad jag har varit duktig! Se vad jag hittade i garderoben (som du - lillmatte - glömde stänga!)! Ge mig den, ge mig den! Bita, bita, bita! Skaka, skaka, skaka!!

Hunden lever inte längre, men det gör Nalle!

(Nej, missförstå mig inte! Herregud, vad tror du om mig?  Men det är en helt annan historia. Men det jag kan säga är boxern fick vi avliva flera år senare. Så han kopplade aldrig ihop det med Nalle-händelsen. Visserligen hade han gott minne men han var inte så smart. Salig i åminnelse.)

Undrar om det är en koppling mellan; leka med dockor i sjuan och kyssa första pojken i nian. (alltså 9:an, inte nian som i "ansikte", även om det är där man brukar kyssa pojkar. På munnen alltså, inte på andra hemska ställen. Det var ju inte ens något alternativ som existerade i min sinnesvärld. Dåförtiden...) Själva kopplingen är att båda sakerna skedde sent.(För åldern, inte klockslaget. Jag var tvungen att vara hemma kl. 21.00 tills jag gick i gymnasiet nån gång. Dj-a pappa! )

Nåväl, när jag började klass sju, så fick jag nya kompisar, för de gamla hade tagit slut. Vi flyttade alltså. Så det var bara att lägga dockor o nallar i skåpet och plocka fram... cykeln! Otippat, va!  De flesta bodde utspritt över ett stort område och vi hade precis sålt bilen. Och eftersom jag var paniskt mörkrädd, så var det bara att pinna på. När det var höst och kallt i luften, kom jag alltid hem med ont i halsen. Jag cyklade alltid som om jag var jagad av självaste liemannen. För på den tiden så var föräldrar inte så engagerade som idag. Det minns ni väl, ni andra stenåldersmänniskor. Så Far tittade på TV och kollade klockan, beredd till attack ifall visaren skulle passera 21.00 innan dörren öppnades av en flåsandes och svettandes (och framför allt en halvt panikslagen) unge. Mor stod i köket och låtsades som om det regnade. Ingen ville veta ifall man hade haft roligt. Men jag är inte den som är den! Jag babblade på om allt vi gjort, vad vi sagt, om någon hade varit dum (kille alltså) och vad vi skulle göra imorgon. Sen var det godnatt!

Jag gick och lade mig med andra ord. Och det ska jag göra nu oxå!

Förlåt om jag skrev för långt för din smak... Men jag kom in i ett stim!

Fridens liljor!

Idag fick jag följa med grannen till deras garage.

Hennes man dog för någon månad sedan och hon håller på att rensa bort lite. Så i garaget har de förvarat en hel del leksaker.

Hon vet att jag inte tycker om att man kastar saker, så hon ringde på och bad mig följa med ut.

Jag sa att hon borde ha haft garageloppis, att det var så mycket saker.

"Jag kan inte ta emot allt detta, utan nu låtsas vi att du har loppis, så köper jag det här av dig", sa jag. "För kasta får du inte göra!"

Hon hade en svart sopsäck beredd, men den förblev tom så länge jag var där.  Vad hade hon då?

En bondgård/stall med ca 50-60 plastdjur.

Gamla leksaksbilar, traktorer, hästsläp o lastbilar.

Flertal nallar och tre dockor med en tillhörande fullproppad påse med dockkläder.

Jag blev retroaktivt avundsjuk.

Ni minns att jag skrev om mina födelsedagspresenter, att jag aldrig fick det jag önskade mig.  Och nu sitter jag med en påse dockkläder som jag bara kunde ha drömt om när jag var liten... Det enda som inte var handsytt till mina dockor och nallar, var de kläder de hade på sig från leksaksaffären.

Nu får vi hoppas att mina barn verkligen vill leka med asgamla bilar och asgamla dockor! (Vi får väl kasta alla reklamblad får div. leksaksaffärer som dimper ner i lådan. Funkar väl i några år... kanske...)

Nu till dagens stora fråga: kan man tvätta gamla dockkläder i maskin??

Tjipp!

Titta vad jag hittade på vårat fönster i går!

En solsuktande fluga!

Nästan lika magiskt som att se årets första fluga.

Tänk vad olika bemötande de stackarna får.

Bara några veckor efter "årets första" så vill man bara jaga dem med flugsmällaren.

Vi hade även blommande gräslök på tomten.

Förhoppningsvis återkommer jag till kvällen.

Jag har så mycket att berätta idag!

Tjipp så länge!

Precis - jättehärligt!

De flesta i Sverige hatar november, men inte jag, inte!

Och den enda anledningen till det, är att jag fyller år!!

Visserligen i slutet av månaden, men eftersom man har barnasinnet kvar så är det ju förväntansfullt redan nu. Det sitter liksom kvar från barndomen.

För egentligen är det ju inte så spännande att fylla år längre. Bara lite.

Speciellt om man tänker på alternativet, så ska man ju inte gnälla!

Jag har bara önskat mig en sak; Thé-muggen Taika från finska Iittala (tror jag iaf, finsk är den hur som helst. Jag vet att jag har önskat den, men vet inte riktigt så där på rak arm, vilka som har tillverkat den alltså. Ni ska bara missförstå mig hela tiden...)

Jättevacker! Helst i blått, men rött går bra det med.Äh, alla är fina.

Fast lite dyr;169kr/st. Så det räcker med en eller två.

Men så säger mamma att hon redan har köpt nåt.... slår vad om att det inte är thémuggen...

Av mamma och pappa har jag sällan fått det jag har önskat mig, varken till födelsedag eller jul. (Ja, jag är stor nu, jag borde ha kommit över det nu.)

Det som sved mest var att jag aldrig fick bilbanan jag önskade mig på mellanstadiet...

Fast jag har aldrig förstått deras taktik.  Det enda jag kan tänka mig är att det jag önskade mig var för dyrt. Men det var aldrig något de uttalade högt.

Så i gengäld har min son fått allt han har önskat sig. Skulle man tro, alltså.

Tror ni att jag är gjord av pengar, eller??

Ikväll tänder jag ljus hemma på tomten.

Pax vobiscum.

Jag gick in på Tradera och klickade på "sista chansen".

Nu har jag fått tre fina saker!

En DVD-barnfilm.

En vacker väggtallrik Bing&Gröndahl.

Ett paket Marimekko papperstallrikar.

Och inte blev det varken dyrt eller överpris.

Men det gäller att sansa sig... det är lätt att bara klicka på.

Jag hejdade faktiskt mig några gånger; ska jag verkligen köpa detta?

Svaret blev nej!

Jag som bor en bit från bra köpcentrum och roliga antik/loppisar är det ju utmärkt att få hem julklapparna i brevlådan! Inslaget är det ju oxå, så min sambo inte ser vad jag ev. köpt till honom i julklapp.

Jo, vi köper till varandra.  Eftersom vi har samma smak och stil, så blir det ju att man köper till sig själv oxå. Skitbra!!

Mina päron gillar oxå gamla saker, men kanske lite mer förfinad smak ändå. Och så gillar de böcker!  Jag älskar att köpa böcker till folk!

Det är skitjobbigt att köpa presenter till någon som inte ens läser reklambroschyrer. För om man inte hittar nåt annat, kan man alltid lita på att man hittar en bra/fin bok.

I år så blir det ju julklappar till våra små tvillingar. Bortkastade pengar egentligen. De vill ju bara äta pappret och snörena...

Lunchtime!  Tjipp!

Visst blev vi några stycken till slut!

Fyra vuxna och tre barn. Två lammstek och en stor, gräddig, vitlökig potatisgratäng. Glass till alla! Twinsen fick fina kläder i present av Sofia sju år. Sofia var en ypperlig bebisvakt! Lekte och matade och gullade.

Mina stackars barn är ju inte vana med andra barn egentligen och man ser hur intresserade de är av andra barn när de väl träffar några.

Men visst är det konstig... Varje höst är det dax att laga lamm (med massor av vitlök!!) och potatisgratäng (med ännu mera vitlök!!) och vad händer då?

Jo, jag, kocken, blir förkyld! Vet inte vilken gång i  ordningen det händer.

Men jag hade tur; lukt och smak var inte helt utslagna, så lite njutning blev det. Och ikväll blir det ju rester! Få se om det hinner släppa lite (snoret alltså).

Nu väntar jag mig bara några telefonsamtal, där jag blir anklagad för smittspridning...  När gästerna hade gått igår, ja då var det inte mycket kvar av min röst. Och det gjorde riktigt ont i halsen. Skulle inte tro att jag kan ställa mig och sjunga i kyrkan på lördag... Rent ut sagt skittråkigt!!!

Visst, jag kanske kan öva in tenorstämman lite snabbt, hahah!

Nu ska jag in på Tradera och spana lite...

Fridens liljor, så länge!